Faraonernas web

Guiden till det antika Egypten

"Egypten är Nilens gåva."

Detta är nog en av de allra största klyschorna om Egypten som finns. Det tillskrivs oftast den grekiske historikern och reseskildraren Herodotos, men myntades faktiskt av hans farfar Hekataios.

Nilen, eller Iteru som egyptierna kallade den, är världens längsta flod med sina dryga 6670 km och den enda av världens större floder som flyter från söder till norr. Dess källa ligger 1134 meter över havet. Den flyter i en smal dal (i genomsnitt 15-25 km bred) omgiven på båda sidor av ökenområden. Därför var Nilen främsta förutsättningen för att den egyptiska kulturen skulle kunna blomstra under antiken.

Man kan finna lämningar från människor i Egypten tillbaka till omkring 12000 f. Kr, men för att hitta Nildalens eget ursprung måste man resa ännu längre tillbaka i tiden, närmare bestämt 19 miljoner år. Då regnade det ofta i området och vattnet borrade sig genom marken tills den nådde ungefär 50-100 meter under dagens havsnivå.

Den sista stora geologiska tidsåldern kallas Kvartärtiden och började för cirka en miljon år sedan. Då började Nilen ge ifrån sig avlagringar i dalen längs dess båda stränder. Medelhavets vattennivå sjönk i etapper och floden borrade sig långstamt allt djupare ner i marken och en trappa med terrasser uppstod på båda sidor. De olika nivåerna har avlagrats av växlande klimat och kan relateras både till Medelhavets olika nivåer och till Europas istider. På så sätt kan man lättare avgöra terrassernas ålder och således även på de redskap och andra föremål som man hittar där. De äldsta redskapen hittar man högst upp och sedan får man arbeta sig neråt eftersom människan, allt eftersom floden torkade ut, flyttade allt längre ner i dalen för att vara nära floden.

Nilen och dess bifloder flyter genom 10 länder: Etiopien, Sudan, Egypten, Uganda, Kongo (tidigare Zaire), Kenya, Tanzania, Rwanda, Eritrea och Burundi och har, två gånger under historisk tid, faktiskt varit belagd av is - år 829 e.Kr. och 1010 e.Kr.

Blå Nilen utgör mer än 50 % av flodens vatten. Det är den som ökar mest i vattenmängd under översvämningen.

Att resa på Nilen underlättades av att vinden så gott som alltid blåser från norr samtidigt som strömmen förde vattnet söderut. Därför kunde den som skulle söderut lätt bara hissa segeln för att ta sig mot strömmen samtidigt som den som skulle norrut bara kunde flyta med. Vid stiltje använde man bara åror att ro sig uppför floden. Detta avspeglas även i hieroglyferna. Att resa norrut (motströms) skrevs med en båt med segel. Att resa söderut (medströms) skrevs med en båt utan segel.

Nilen utgjorde grunden för den egyptiska kalendern. Mer om detta kan du läsa om du klickar här.

Översvämningen

Mot slutet av mellersta Paleolitikum (möjligen runt 30 000 f. Kr.) inträffade den största och viktigaste förändringen i Nilens historia. Nilen började svämma över en gång om året! Vita Nilen (som har sin källa i Victoriasjön i dagens Uganda och i Mount Bigugus källor i Rwanda och som fått sitt namn eftersom allt slam i den ger den en mjölkaktig färg.) hade då förenats med Blå Nilen. Blå Nilen har sin källa i Etiopiens högländer, närmare bestämt i  Sakala ovanför Tanasjön. Där har också Nilens tredje största tillflöde, Atbara, sin källa. Atbara flyter ihop med floden strax söder om platsen där den Vita - och den Blå Nilen flyter ihop. Detta sker i närheten av Khartom i dagens Sudan.

I Etiopiens högländer inträffar varje sommar kraftiga regnstormar som, med vindens hjälp, kommer in från Indiska oceanen. Boskapsskötare i området brände en gång för väldigt länge sedan ner skogar för att få betesmark till sina djur. Detta ledde emellertid till att jorden inte längre hölls samman av trädens rotsystem och när så de årliga regnstormarna kom spolades all jord ner i floden istället. Tillsammans med mylla och den vulkaniska bergart som finns i området bildade de ett bördigt slam som flöt med den ökande vattenmängden i Nilen varje sommar. Om man skulle lägga ihop alla de mellan 70 och 150 ton slam som Nilen årligen (innan bygget av Aswan-dammen på 1960-talet) fört med sig på sin väg ner mot Medelhavet bara under de 7 000 år som Egypten varit ett jordbruksland, skulle det räcka till ett 10 cm tjockt lager som skulle kunna täcka hela Europa.

När floden nådde Egypten fick vattnet plötsligt mer plats och flöt ut över den platta dalens botten och översvämmade stora områden på båda sidor. Vattnet stannade kvar hela sommaren mellan juli och september för att sedan sakta sjunka undan. På landet som återigen blev synligt, lämnade det kvar ett lager av bördigt slam.

Regnet var dock inte förutsättningen för att allt skulle bli perfekt för jordbrukarna. Nej! För lite regn gav en för liten översvämning och för mycket en alldeles för stor. Båda scenariona kunde få katastrofala följder för befolkningen i Nildalen. Därför var det viktigt att alltid hålla översvämningsguden Hapy på gott humör. Då fick man en översvämning som gjorde att man både hade råd att betala sina skatter (i form av en del av avkastningen som kom från jordbruket) och ändå ha nog med grödor kvar till att livnära sig själv och sin familj.

Hela dalen delades in i ett rutnät av kanaler och diken och dammar byggdes för att kunna spara vatten till torrtiden. Det krävdes en stark styrelse för att kunna organisera arbetet på ett bra sätt. Inte bara skulle diken, kanaler och dammar byggas, utan man måste även varje år rensa de som skulle användas igen från slam. Samtidigt måste även gränserna för varje åker på nytt märkas ut sen alla spår av egendomar gått förlorade under översvämningen.

Man mätte också hur stor översvämningen skulle bli med hjälp av så kallade Nilometrar i Övre Egypten, den mest kända är den i Elephantine. Under ett medelmåttigt år nådde floden en nivå på ungefär 8 meter.  Präster arbetade med att avläsa nilometrarna och fick sedan tolka och utföra förutsägelser om det kommande året. Nilen var dock mer förutsägbar än andra floder och ändrade inte sitt lopp nämnbart, men ändå var cirka en av tio översvämningar antingen för liten eller för stor.

Herodotos visade sig mycket nyfiken på översvämningen i sin beskrivning av den, men kunde inte ge någon bra förklaring till den. Det är svårt att avgöra om egyptierna själva någonsin försökte finna lösningen på översvämninens mirakel, men detta är knappast troligt. Av döma av deras texter och aktiviteter så visar de varken nyfikenhet eller intresse för att ta reda på gåtans lösning och det skulle dröja ända fram till 1800-talet e. Kr. innan John Hanning Speke nådde fram till Victoriasjön på sin jakt efter Nilens källa.

Pyramiderna och de andra gigantiska monumten har översvämningen att tacka för sin existens. Det var under översvämningen som man byggde och arbetade med dessa.  Kungen och staten kallade in arbetarna, som kunde tjäna en extra hacka på dessa jobb. Många arbetare ansåg det också som en ära att få arbeta med något av projekten. Att hjälpa en farao att bli odödlig räckte nämligen långt på vägen mot ens egen odödlighet.

Katarakter

Nilen har sex så kallade katarakter. Där passerar vattnet genom trånga passager mellan berg och klippor. Vattnet är på dessa ställen mycket strömt och det är väldigt svårt att ta sig förbi. Alla katarakter är numrerade 1-6 från norr till söder. Den första finns strax söder om Aswan och utgjorde ofta Egyptens södra gräns under antiken. Det är vid denna katarakt man numera hittar den stora dammen och Nassersjön. Söder om denna katarakt finner man det område som kallas Nubien och som nu till största delen ligger under vatten.

Deltat

Strax norr om dagens Kairo delar floden upp sig i två kanaler som fortsätter genom ett område på drygt 29 000 km² på sin väg mot Medelhavet (en rinner ut vid Damietta och en vid Rosetta). Detta område formar en triangel med basen i Medelhavet, likt den grekiska bokstaven Δ och har därför fått sitt namn från den: Deltat. Under antiken fanns det tre kanaler som under faraonsk tid kallades Pres vatten, Ptahs vatten och Amuns vatten och under Ptolemaisk tid: Pelusiska-kanalen, Sebennytiska-kanalen och Kanop-kanalen.

Deltats karaktär är väldigt annorlunda i jämförelse med Övre Egyptens. Det är svårt att resa i Deltat som hela tiden expanderas, särskilt i riktning öst-väst. Idag har ett det byggts upp ett väl etablerat vägnät i området, men problemen kvarstår ändå. Man kan känna sig vilsen i Deltat på ett sätt som inte är möjligt i Övre Egypten där Nilen och bergen gör det lätt att hitta rätt.

Även om man kanske kan tro det, var Deltat inte särskilt primitivt under antiken. Några av de äldsta kultplatserna till olika egyptiska gudomar finns i deltat. Naturen lämpar sig dock inte för bevaring av papyrus och andra organiska material som det gör i öknen och saknaden på byggmaterial har gjort att det funnits en stor utbredning på förstörelse av gamla monument i jakt på sten att bygga med.

Nilkrokodil

I Afrikas fuktiga och heta trakter hittar man nilkrokodilen. På en strandbank kan man hitta den solandes med vidöppen mun största delen av dagen. Att den har vidöppen mun fyller samma funktion som en hunds flämtanden. Det vill säga att det hjälper krokodilen att hålla sig sval, samtidigt som det ger fågeln Krokodilväktaren en chans att rensa tänderna på dem.

En krokodil lever vanligtvis uppåt 80 år i fångenskap, men i det fria blir den i genomsnitt bara drygt 45 år. Vuxna krokodiler av båda könen väger oftast mer än 200 kg och de kan bli upp till 5 meter långa.

Krokodilhonan lägger mellan 25 och 100 ägg på sandiga stränder, flodbankar eller i uttorkade flodbäddar. Därefter täcker hon äggen med sand. De kläcks efter drygt 3 månader och honan befinner sig hela tiden i närheten och vaktar dem fram till kläckningen. Föräldrarna kan hjälpa till under kläckningen och rulla äggen mellan tungan och gommen för att skalet ska spricka och ungarna ska få det lättare att ta sig ut. Om en fara hotar ungarna kan honan ta upp dem och fösa in dem i munnen eller strupsäcken.

Hornplåtar täcker halsen och sidorna på kroppen. Den är mörkt bronsgrön i färgen och ha små svarta fläckar på ryggen. På undersidan är den smutsgul. Trots köttets genomträngande mysklukt äts den och har ätits av vissa folkgrupper.

Den finns i Afrika från Nilen till Godahoppsudden samt i Syrien och på Madagaskar. Där är den ganska vanlig i kärr, sjöar och träsk samt på sandbankar. I Egypten är den dock idag nästan helt (om inte alldeles) utrotad.

När den simmar är den väldigt vig kan då uppnå en hastighet av 30 km i timmen. På land är den däremot inte så rörlig då magen hela tiden släpar i marken. Att ta sig ner i och upp ur vattnet är däremot lätt för den. Den kan inte sova i vatten, för den måste upp till ytan och hämta luft drygt var tionde minut. När den sover ligger den ofta krökt med svansen i vattnet.

Nilkrokodilen är den mest aggresiva av krokodilsorterna och den har 66 tänder. Trots det drar den sig helst undan om den förolämpas. 

I solnedgången jagar den piggsvin, gnuer, zebror och flodhästar, simfåglar, vadare samt  tamboskap. Då och då blir en och annan människa dess byte. Tyst och försiktigt närmare den sig sitt byte och sänker sig helt och hållet ner under vattenytan. Den simmar sakta och tyst och höjer näsorarna bara över vattenytan för att ta luft då och då. Sedan kastar den sig upp ur vattnet snabbt och överfaller sitt byte. 

70% av födan utgörs ändå av fisk. När fiskarna vandrar jagar krokodilerna ibland tillsammans. Tvärs över floden lägger de sig i en halvcirkel och föser på så sätt ihop fisken för att sedan äta den allt eftersom.

Inte många djur vågar sig in i en strid med en frisk, vuxen nilkrokodil. Den största faran utgör vi människor som utsätter krokodilerna för en intensiv jakt för att få tag på deras värdefulla och prestigefyllda kött, skinn och andra kroppsdelar.

Nilkrokodilen beskrevs av Herodotos och de forntida egyptierna balsamerade dem.

Källor

  • Brier, Bob, 1996 (1994). Egyptian Mummies, London: Michael O'Mara Books Limited
  • Montgomery, Hugo, 1981 (1978). Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr, Arlöv: Berlings
  • Wikander, Charlotte & Wikander, Örjan, 2003. Antikens historia. Europa i vardande, Stockholm, Liber AB
  • Folder från filmen Nilen som visades på Cosmonova Naturhistoriska riksmuseet under 2006.


Tillbaka till Geografi